Joanna Björk

Nu drar jag till Notting Hill.

Vi käkade inte på Pizza Hut. Det blev Pizza Express istället. Jag beställde en Capricciosa och fick in en pizza med ägg, fisk, oliver, skinka, ost och något grönt. Huh? Ikväll va det barnvaktningsdags här hemma med Malin, Coca Cola, kakor, chips och Up In The Air. Inte alls tokigt alltså.

Och så va det det där med bilder från igår. Har inte så många att bjuda på eftersom mitt hackiga internet gör det svårt att hinna ta emot bilder från Malin innan jag loggas ut från msn. Men ni får vad jag har.
  

Jag posade vigt i mina Converse innan jag bytte ut dem mot klackaskorna.


Jag och Mark James/James Mark inne på The Roof Gardens. Han är 31 år gammal och spelade min pojkvän för att vi skulle komma in på stället. Åldergränsen va nämligen över 21 år. Han betalade dessutom mitt inträde (20 pund) och bjöd oss på drinkar. Trevligt gjort av honom.


Och här har vi Malins låtsaspojkvän, en kille i samma gäng och Sofia.

Det va tyvärr allt material från gårkvällen som jag har att dela med mig av, men nog kan ni se att det ser ganska flott ut? Mycket häftigt ställe.

Hej på er.

Ligger i sängen och vilar ut. Är något sliten efter gårkvällen som jag, Malin, Sofia och några engelsmän spenderade på Kensington Roof Gardens. Det va så vackert och lyxigt och roligt där. Ni ska få bilder, jag lovar, men först ska jag gå och käka på Pizza Hut med Malin.

Och så en sak till innan det är läggedags. Vi har ju bokat resa ikväll, jag och Malin. Under helgen den 17-19 september befinner vi oss i Paris. Hur kul? SKITKUL!!

Ja, jag lovade er en redovisning av helgen, men det är återigen det här med bilder som ställer till det lite. Vill ju VISA hur bra jag har haft det, men jag har ännu inte några bilder att visa er. Ni ska få en snabbgenomgång ändå, eftersom jag faktiskt sa att ni skulle få det senare och det nu börjar bli sent.

I lördags va det Barnes Fair här i Barnes. Marknad, parad och tivoli i ett. Det va "förr-i-tiden-stämning". Det är något jag älskar med England, det där med att de faktiskt är lite efter och fortfarande kan få en sådan härlig stämning. Pubarna får fram samma känsla. Att traditioner är viktigt och att allt ska va som förr på något sätt. Jag, Malin och Sofia gick runt i en timme innan vi slog oss ner på Sun Inn och åt grillad burgare och drack Pimm's. Det är en engelsk drink, det där Pimm's, som smakar sommar.

Min barnvaktning på kvällen blev inställd och jag följde istället med Malin hem för grillning. Fiiiiiiin kväll.

Igår gick jag upp tidigt för att åka tåg till Brighton. Där hade vi det fullständigt fantastiskt, jag och Malin. Det kändes som att vi va på solsemester. Kom dit, åt brunch, låg på stenstranden, badade i havet, åt lunch, solade lite till, gick på mysiga smågator, åt och drack gott, tittade lite på fotboll och åkte hem. Underbart.

Normalvikt: 55 kg
Nuvarande vikt: 61,5 kg
Ursäkt: Jag är på semester. Visserligen innebär min semester att jag bor och arbetar i London i ett år, men ändå.

100% Joanna.

Har precis slutat arbeta för dagen. Jobbar heldagar resten av veckan, så mormorn är här idag för att rädda mig från för mycket arbete.

Ni ska få höra om min helg senare. Den har varit fantastisk.

Jag har haft en ruggigt bra dag. Den började med arbete till 12.30. Flickan gick nämligen på sommarlov i onsdags, vilket har inneburit heldag för mig i torsdags, halvdag idag och lite extra cash i fickan. Inget att klaga på alltså. Efter arbetet stack jag in till stan alldeles ensam för tröstshopping och blev snabbt tröstad när jag insåg att All Saints hade rea. Det är min favoritaffär det där, men allting är liiiite för dyrt för min plånbok. Men idag köpte jag en svart klänning som jag har suktat efter i flera månader. Den har kostat 110 pund innan, men idag läste jag 55 pund på prislappen, provade den och slog till. Och ja, det är egentligen bara därför som min dag har varit kanon. Så lite men ändå så mycket.

Där har ni den, min fina klänning. Och så de andra sakerna som fick följa med hem idag. De är mindre viktiga. En tröja, underkläder och ett armband från H&M.

Jag har dessutom ätit Ben&Jerry's idag. Det bidrog kanske också lite till min lycka.

Imorgon är det Barnes Fair som gäller för vår del. Vet inte riktigt vad det innebär, men mysigt ska det bli. Och så barnvaktning på kvällen så att jag tjänar lite pengar. Det behövs. Spenderade 90 pund idag, vilket är mer än min veckolön. Det ställde alltså till det lite i min budget, som ni kanske förstår. Inte minst eftersom vi dessutom planerar att åka till Brighton på söndag. Tur att det rullar in nya pengar nästa vecka.   

Sanna fyller år! Hon är äldre än mig, det lilla livet, är inte det märkligt? Hon är ju som min lillasyster, den där.

Grattis på födelsedagen, min fina vän! Du anar inte hur mycket jag hade velat va hemma och fira med dig.

JA! Nu har jag bytt profilbild här på bloggen. Det va verkligen på tiden, om jag får säga det själv. Tog precis bort mitt bortskavda orangea nagellack. Har svarat på ett mail från en kär vän och ska strax fortsätta på nästa svar till nästa viktiga vän. Ska måla naglarna. Ikväll är en pysselkväll, med andra ord. Jag gör små saker som är viktiga men som gärna glöms bort. Som profilbilden, till exempel.

Bakgrundshistoria? Jag och Sofia va påväg hem från Wimbledon efter en pubkväll när vi insåg att vi inte hade tagit några kort. Det ändrades väldigt snabbt och den här bilden är en liten del av resultatet. Har bestämt för mig att jag just här befinner mig på Putney Bridge. Bilden har jag döpt till "En sommarnatt i London". Klänningen är från H&M, hatten från Urban Outfitters, väskan från Portobello Market och skorna är Converse. Fashion bor i den här bilden, det ser ni va? 

Det värsta min sjukdom förde med sig va inte den fruktansvärda smärtan i halsen, febern, sjukhusvistelsen eller bristen på mat och dryck. Det absolut värsta den kom med va ensamheten. Hjälplösheten. Faktumet att jag faktiskt befinner mig långt hemifrån. Långt ifrån de jag älskar. Ifrån allt jag älskar.

Jag har inte haft en enda svacka sen första veckan jag va här. Har tyckt att det har varit konstigt att jag inte har längtat hem mer. Jag har liksom så otroligt mycket att längta efter. Men jag har haft det så bra här. Min värdfamilj och mina nya vänner är fantastiska på alla sätt. Det har varit fart och fläckt och nya upplevelser. Dock räcker inte det alltid. Just i detta nu räcker det inte. Just nu har jag väldigt svårt att se det positiva med London. Allt jag ser är pappa och mamma med öppna armar. Jag vill så gärna springa in i deras famn och stanna där, i tryggheten. Precis nu är det allt jag vill.

Men det ska jag inte. Inte riktigt än.

Blir bättre och bättre. Sover, knaprar piller och jobbar. Dagarna går liksom.

Så, nu är jag hemma igen. Har varit inlagd på sjukhus i några dagar. Hela historian från början? Ok.

Har ju haft feber ett tag, men ignorerat det. I söndags fick jag dessutom ont i halsen, bokade tid hos doktorn i måndags och i tisdags tog doktorn sig en titt i min hals, skrev ut ett recept till mig och jag började käka penicillin. När jag vaknade i tisdags kunde jag knappt prata på grund av min väldigt svullna hals. Obehagligt. Allt det här visste ni väl redan, men ville ge er bakgrunden ändå. Nu till det ni kanske inte vet.

Under tisdagen och onsdagen blev min hals sämre. Jag kunde inte jobba alls utan låg i min säng och sov mest hela dagarna. Och käkade mitt penicillin såklart, fast utan positivt resultat. Min värdmamma köpte hem glass, aspirin, paracetamol och en spray för halsen, men inget hjälpte. I torsdagsmorgon ringde hon och bokade en ny akuttid hos doktorn och när jag kom dit och visade hur min hals hade blivit sämre sa doktorn att jag va tvungen att åka till ett riktigt sjukhus.

Efter det beskedet gick jag hem och bölade, pratade med mamma, min värdmamma, min värdpappa och Malin. Min värdpappa bokade en taxi till sjukhuset, Malin kom hit och följde med mig till sjukhuset och väl på plats fick hon registrera mig, eftersom jag knappt kunde prata alls. Blev inkallad efter att ha suttit ner i ungefär 30 sekunder. De tog blodprov och kollade om jag hade feber innan de skickade ut oss i väntrummet igen. Och då började den där väntan. Vi satt väl där i tre timmar innan Malin va tvungen att sticka hem och jobba. Efter en halvtimmes ensamhet blev jag äntligen inkallad till öron-näsa-hals-specialisten. Hon tog sig en titt i min hals och sa "Wow, that is impressive". Om en halsspecialist säger det så kan ni ju kanske tänka er att det inte va en trevlig syn.

Hon gav mig lite bedövning i halsen innan hon började sticka i den för att försöka hitta något att ta ut därifrån. Tre stick, varav ett där bedövningen inte hade verkat, utan resultat men med mycket blod. Hon gav upp för dagen, men konstaterade direkt att jag va tvungen att bli inlagd. Och så va det dags för lite mer blodprov. Hon frågade om jag va rädd för nålar och jag skrattade lite nonchalant och sa "no". Hon konstaterade att vi alltså inte behövde va rädda för att jag skulle svimma och jag sa "No, we definitely don't need to worry about that". Jag är en tuffing förstår ni. Hon började pyssla med nålarna och jag tittade på. Tycker ju att det är roligt att se vad de gör. Men så tog hon ut så mycket blod. Jättemycket. Och jag blev tvungen att vända bort huvudet och så blev jag yr. Lite skamset sa jag att jag minsann känner mig lite yr nu ändå och hon va tvungen att leta upp en säng så att jag kunde lägga mig ner. Så mycket för min tuffhet. Där försvann en bit av min stolthet. 

Efter att ha legat i sängen en stund så dök en ny sjuksköterska upp. En snygg en. En Adam. Förstår ni tragiken i det? Jag va sjuk, skabbig och kunde inte prata ordentligt och så kom det en snygg och trevlig sköterska och tog hand om mig. Sa i stort sett ingenting till honom. Det hade liksom bara kapat ännu mer på min stolthet. Han satte in en lång nål i min vänsterarm där han kopplade in dropp och någon annan medicin innan någon kom med en rullstol och körde upp mig till min säng.

På kvällen kom Malin och min värdmamma och hälsade på. Malin kom igen igårmorse och stannade några timmar. På eftermiddagen kom min värdmamma och barnen och hälsade på. Återigen har min värdfamilj visat sig va alldeles fantastisk. De har stöttat mig och försökt hjälpa mig så gott de bara har kunnat. För att inte tala om Malin. Vilken ängel hon har varit. Jag hade varit så mycket räddare om inte hon hade ställt upp till hundra procent hela tiden. Jag har fantastiska människor runt mig och jag är så tacksam över det. 

Annars har dagarna inlagd på sjukhus inneburit tidningsläsande, potatismos, soppa, yoghurt, smoothie, vatten och en himla massa medicin. Två stora sprutor steroider och något annat samt en påse medicin rakt in i armen. Det första dygnet fick jag även dropp för att få i mig näring. Hade ju inte lyckats få i mig speciellt mycket av något när jag låg här hemma och va sjuk. Och så smärtstillande tabletter. Och den här medicineringen upprepades ungefär var sjätte timme, alltså fyra gånger om dagen. 

Imorse kom doktorn och frågade om jag ville åka hem. Klart jag ville! Så nu är jag hemma, fortfarande med en sjukt äcklig hals, men med en nedrans massa tabletter som förhoppningsvis kommer att göra mig helt frisk inom en vecka. Men det är en spännande historia det här, är det inte? Första gången jag har blivit inlagd på sjukhus. Den ska jag dra för mina barnbarn i framtiden.     

Ett försök att fånga min medicinpåse och min arm där jag har haft en nål i några dygn på samma bild. Sådär bra resultat, men det spelar ju ingen roll alls. Hur kul är det egentligen med en bild på en medicinpåse och en lite sliten arm? Nej, precis.

Men ni behöver alltså inte oroa er för mig, kära vänner. Jag mår nästan bra, även om den här veckan har varit ganska så fruktansvärd. Har nog växt enormt mycket som person efter det här, om vi ska se det från den ljusa sidan. Inte riktigt lika mycket som skrämmer mig längre skulle jag tro. Och inte mycket som jag inte klarar av att ta mig igenom, även om det har känts lite hopplöst emellanåt. Nu ska jag försöka hålla mig frisk ett tag. Det skulle va trevligt om jag lyckades med det.

Och till alla er som har varit oroliga över mig. Mamma och pappa, Jimmy, släkt och vänner. Det värmer så otroligt mycket att få bekräftat hur underbara ni är. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på er. Vad skulle jag gjort utan er i mitt liv? Love you.

Nu har jag fått medicin. Hade faktiskt inte godtagit om jag inte hade fått det, men läkaren behövde inte fundera alls efter att hon tagit en titt i min hals. Det va en väldigt extrem halsfluss, sa hon, och började beskriva en massa läkemedel som kan hjälpa utöver receptet som jag fick. Idag när jag vaknade upptäckte jag att jag pratar som om jag har munnen full av gröt. Halsen är så svullen att jag inte kan få fram alla krångliga ljud som krävs för att prata normalt. Dessutom har jag haft väldigt svårt att sova inatt. Med min svullna hals är det nämligen krångligt att få luft när jag slappnar av. Dessutom bidrar svullnaden till att jag snarkar, så jag har väckt mig själv genom snarkningar hela natten.

Jaha. Nu ligger jag här och gråter igen. Vilken liten tönt jag är, va? 

Hur jag mår ikväll? Njaa, mår faktiskt inte bra alls. Har haft feber sen förra söndagen, men har fortsatt med mitt jobb och mitt liv så gott jag har kunnat. Igår fick jag dessutom helt otroligt ont i halsen, så imorgon ska jag till doktorn. Hoppas att jag får medicin. Min hals ser ganska nasty ut, så jag tycker allt att jag förtjänar lite piller. Började gråta tidigare ikväll. Ja, bara för att jag hade så ont och mådde så dåligt och kände mig alldeles ensam. 

Och efter det har jag faktiskt haft ett riktigt bölkalas här i min ensamhet. Vi snackar inte lite snyftningar här inte. Vi snackar "UUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ UUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄ" med rinnande snor och miljoner tårar. Har nämligen tittat på A Walk To Remember. Det va allt några år sedan jag såg den. Vilken fantastisk film det är.



Tog faktiskt en bild på mig mitt i mitt bölkalas. Eller ja, jag fick samla ihop mitt ansikte lite först. Bita ihop liksom.

Vet inte riktigt om det syns hur ledsen jag är? Men det är åtminstone ett tappert försök tycker jag. Mycket koncentration bakom. Tummen upp gör jag till filmen såklart.

Stackars stackars stackars Joanna. Hon är sjuk. Har feber. Och så jobbar hon ändå stenhårt. Igår va hon tvungen att avbryta sin duschning på grund av att hon höll på att svimma. Känner sig så hjälplös just nu. Är ju van vid att ligga i soffan och skrika på mamma, inte minst när hon är sjuk. Det känns som att hennes hjärna är geggamojja, hon fryser och hon orkar inte borsta tänderna. Och så tycker hon tydligen om att prata om sig själv i tredjeperson när hon mår såhär. Intressant.

Det är Father's Day i England idag, så gissa vem jag har tänkt på lite extra hela dagen? Ja, min pappi hemma i Sverige såklart. Min fina fina pappi. Love you, daddy.

Jag ligger i min säng och tittar på VM. Men så plötsligt hoppar jag till och kommer på att jag faktiskt inte tittar alls. Att mina ögon vilar på skärmen utan att egentligen se. Mitt huvud snurrar. Det lever ett eget liv idag, mitt lilla huvud. Vrider och vänder på frågor utan svar. Vill hitta lösningar som egentligen inte existerar. Hitta problem som egentligen inte finns. Jag har ett enkelt liv just nu. Kanske är det därför som mitt huvud har bestämt sig för att arbeta på högvarv idag. Måste. Hitta. Problem.

Så säger jag till mitt huvud att slappna av. Att sluta ge mig huvudvärk. Att spara krafterna till den dag då det faktiskt behöver arbeta hårt. Efter den lilla uppläxningen vänder jag återigen huvudet mot fotbollen. Tror att jag glider in i fotbollens värld, men så plötsligt hoppar jag till igen. Tillbaka på ruta ett.