Joanna Björk

Det värsta min sjukdom förde med sig va inte den fruktansvärda smärtan i halsen, febern, sjukhusvistelsen eller bristen på mat och dryck. Det absolut värsta den kom med va ensamheten. Hjälplösheten. Faktumet att jag faktiskt befinner mig långt hemifrån. Långt ifrån de jag älskar. Ifrån allt jag älskar.

Jag har inte haft en enda svacka sen första veckan jag va här. Har tyckt att det har varit konstigt att jag inte har längtat hem mer. Jag har liksom så otroligt mycket att längta efter. Men jag har haft det så bra här. Min värdfamilj och mina nya vänner är fantastiska på alla sätt. Det har varit fart och fläckt och nya upplevelser. Dock räcker inte det alltid. Just i detta nu räcker det inte. Just nu har jag väldigt svårt att se det positiva med London. Allt jag ser är pappa och mamma med öppna armar. Jag vill så gärna springa in i deras famn och stanna där, i tryggheten. Precis nu är det allt jag vill.

Men det ska jag inte. Inte riktigt än.