Joanna Björk

Så, nu är jag hemma igen. Har varit inlagd på sjukhus i några dagar. Hela historian från början? Ok.

Har ju haft feber ett tag, men ignorerat det. I söndags fick jag dessutom ont i halsen, bokade tid hos doktorn i måndags och i tisdags tog doktorn sig en titt i min hals, skrev ut ett recept till mig och jag började käka penicillin. När jag vaknade i tisdags kunde jag knappt prata på grund av min väldigt svullna hals. Obehagligt. Allt det här visste ni väl redan, men ville ge er bakgrunden ändå. Nu till det ni kanske inte vet.

Under tisdagen och onsdagen blev min hals sämre. Jag kunde inte jobba alls utan låg i min säng och sov mest hela dagarna. Och käkade mitt penicillin såklart, fast utan positivt resultat. Min värdmamma köpte hem glass, aspirin, paracetamol och en spray för halsen, men inget hjälpte. I torsdagsmorgon ringde hon och bokade en ny akuttid hos doktorn och när jag kom dit och visade hur min hals hade blivit sämre sa doktorn att jag va tvungen att åka till ett riktigt sjukhus.

Efter det beskedet gick jag hem och bölade, pratade med mamma, min värdmamma, min värdpappa och Malin. Min värdpappa bokade en taxi till sjukhuset, Malin kom hit och följde med mig till sjukhuset och väl på plats fick hon registrera mig, eftersom jag knappt kunde prata alls. Blev inkallad efter att ha suttit ner i ungefär 30 sekunder. De tog blodprov och kollade om jag hade feber innan de skickade ut oss i väntrummet igen. Och då började den där väntan. Vi satt väl där i tre timmar innan Malin va tvungen att sticka hem och jobba. Efter en halvtimmes ensamhet blev jag äntligen inkallad till öron-näsa-hals-specialisten. Hon tog sig en titt i min hals och sa "Wow, that is impressive". Om en halsspecialist säger det så kan ni ju kanske tänka er att det inte va en trevlig syn.

Hon gav mig lite bedövning i halsen innan hon började sticka i den för att försöka hitta något att ta ut därifrån. Tre stick, varav ett där bedövningen inte hade verkat, utan resultat men med mycket blod. Hon gav upp för dagen, men konstaterade direkt att jag va tvungen att bli inlagd. Och så va det dags för lite mer blodprov. Hon frågade om jag va rädd för nålar och jag skrattade lite nonchalant och sa "no". Hon konstaterade att vi alltså inte behövde va rädda för att jag skulle svimma och jag sa "No, we definitely don't need to worry about that". Jag är en tuffing förstår ni. Hon började pyssla med nålarna och jag tittade på. Tycker ju att det är roligt att se vad de gör. Men så tog hon ut så mycket blod. Jättemycket. Och jag blev tvungen att vända bort huvudet och så blev jag yr. Lite skamset sa jag att jag minsann känner mig lite yr nu ändå och hon va tvungen att leta upp en säng så att jag kunde lägga mig ner. Så mycket för min tuffhet. Där försvann en bit av min stolthet. 

Efter att ha legat i sängen en stund så dök en ny sjuksköterska upp. En snygg en. En Adam. Förstår ni tragiken i det? Jag va sjuk, skabbig och kunde inte prata ordentligt och så kom det en snygg och trevlig sköterska och tog hand om mig. Sa i stort sett ingenting till honom. Det hade liksom bara kapat ännu mer på min stolthet. Han satte in en lång nål i min vänsterarm där han kopplade in dropp och någon annan medicin innan någon kom med en rullstol och körde upp mig till min säng.

På kvällen kom Malin och min värdmamma och hälsade på. Malin kom igen igårmorse och stannade några timmar. På eftermiddagen kom min värdmamma och barnen och hälsade på. Återigen har min värdfamilj visat sig va alldeles fantastisk. De har stöttat mig och försökt hjälpa mig så gott de bara har kunnat. För att inte tala om Malin. Vilken ängel hon har varit. Jag hade varit så mycket räddare om inte hon hade ställt upp till hundra procent hela tiden. Jag har fantastiska människor runt mig och jag är så tacksam över det. 

Annars har dagarna inlagd på sjukhus inneburit tidningsläsande, potatismos, soppa, yoghurt, smoothie, vatten och en himla massa medicin. Två stora sprutor steroider och något annat samt en påse medicin rakt in i armen. Det första dygnet fick jag även dropp för att få i mig näring. Hade ju inte lyckats få i mig speciellt mycket av något när jag låg här hemma och va sjuk. Och så smärtstillande tabletter. Och den här medicineringen upprepades ungefär var sjätte timme, alltså fyra gånger om dagen. 

Imorse kom doktorn och frågade om jag ville åka hem. Klart jag ville! Så nu är jag hemma, fortfarande med en sjukt äcklig hals, men med en nedrans massa tabletter som förhoppningsvis kommer att göra mig helt frisk inom en vecka. Men det är en spännande historia det här, är det inte? Första gången jag har blivit inlagd på sjukhus. Den ska jag dra för mina barnbarn i framtiden.     

Ett försök att fånga min medicinpåse och min arm där jag har haft en nål i några dygn på samma bild. Sådär bra resultat, men det spelar ju ingen roll alls. Hur kul är det egentligen med en bild på en medicinpåse och en lite sliten arm? Nej, precis.

Men ni behöver alltså inte oroa er för mig, kära vänner. Jag mår nästan bra, även om den här veckan har varit ganska så fruktansvärd. Har nog växt enormt mycket som person efter det här, om vi ska se det från den ljusa sidan. Inte riktigt lika mycket som skrämmer mig längre skulle jag tro. Och inte mycket som jag inte klarar av att ta mig igenom, även om det har känts lite hopplöst emellanåt. Nu ska jag försöka hålla mig frisk ett tag. Det skulle va trevligt om jag lyckades med det.

Och till alla er som har varit oroliga över mig. Mamma och pappa, Jimmy, släkt och vänner. Det värmer så otroligt mycket att få bekräftat hur underbara ni är. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på er. Vad skulle jag gjort utan er i mitt liv? Love you.