Joanna Björk

Ni minns kanske den där Disneykassen? Vilken beslutsångest den gav mig? Hur jag bestämde mig för att behålla den, men sedan lät flickan behålla den när hon snodde den från mitt rum långt senare? Jag har gått vidare sen dess. Vi når alla det stadiet någon gång då vi inser att det är dags att släppa taget. Nog kan jag tänka tillbaka och sakna ibland, men så kommer jag på hur glad min flicka måste va som har en fin Disneykasse och då inser jag att det nog va bäst, det som hände.

Så har jag tänkt fram till idag. Fram till för bara några minuter sedan, faktiskt. Jag gick ner för att äta frukost, såg Disneykassen på matbordet och blev glad över att flickan fortfarande leker med den. Jag började äta och flickan kom in i köket i sina finkläder. Hon berättade att hon ska på kalas idag samtidigt som hon gick mot bordet och tog ner kassen. Hon tittade på mig, lyfte kassen mot mig och sa att hon hade slagit in presenten. Några långsamma sekunder passerade under tiden som det gick upp för mig vad hon menade. Hon. Ska. Ge. Bort. Disneykassen. Vilket fullständigt nederlag.