Joanna Björk

Minns ni den där fina presentkassen jag köpte till flickans födelsedagspresent? Jag har funderat hit och dit hur jag ska göra med den. Frågat alla runt mig om de tycker att det är ok att jag behåller den själv och slår in hennes present i något annat. Meningarna har varit delade, men efter mycket om och men bestämde jag mig igår för att ge henne kassen. Det beslutet tog jag enbart för att jag hade glömt att slå in presenten i något annat och skulle ge henne den imorse.

Så imorse gick jag in i hennes rum med kassen och en ballong sjungandes Happy Birthday. Hon pratade lite om ballongen, men brydde sig inte om kassen alls. Hon brydde sig såklart om innehållet, men sa inte ett ljud om kassen. Noll intresse. Så när hon hade stuckit till skolan tog jag tillbaka kassen till mitt rum. Vill hon inte ha den kan det ju inte va fel av mig att ta den, tänkte jag.

Alldeles nyss frågade mamma på msn om flickan fick kassen eller hur det blev med den. Jag svarade att jag faktiskt tog tillbaka den. Att hon inte visade något intresse alls för den, men att jag annars hade tänkt att hon skulle få behålla den. Försvarade mig lite alltså. Då skrev pappa att det ju va roligt för mig att jag har en alldeles egen kasse.

Och här slog det mig. Jag slängde en blick mot min lilla kasshörna och kom helt plötsligt på att jag faktiskt har en kasshörna. Jag har inte bara en alldeles egen kasse. Jag har ett helt eget kasshav. Herregud, här har jag samlat på kassar i månader utan att fundera över om det är normalt. Tänkt hur mycket som helst på hur jag ska kunna behålla den där Disneykassen utan att verka taskig mot flickan.
 
Titta bara på det här. Hur mycket kassar som helst. På bilden ser ni alltså fem ganska stora kassar som i sin tur är fyllda med kassar. Jag är i fullkomlig chock. Vilken märklig upptäckt jag har gjort ikväll. Jag samlar sjukligt mycket på kassar. Så mycket att jag inte ens låter en liten söt flicka behålla den där fina Mussekassen när hon fyller 4 år. Jag borde skämmas.