Joanna Björk

Är hungrig. Köpte en burk tonfisk häromdagen, men har skjutit upp själva ätandet i några dagar. Varför? Jag kan inte öppna den. För några veckor sen försökte jag öppna en konservburk i en halvtimme utan resultat. Idag kände jag dock att det va dags för ett nytt försök. Jag plockade fram det som jag har trott är konservöppnaren i huset och började återigen att kämpa med en konservburk. Nu, en halvtimme senare, står det 2-0 till konservöppnaren. Jag förstår inte hur den fungerar.
  
Tror nästan inte att det är en konservöppnare längre. Är det någon som vet? Är det där röda på bilderna en konservöppnare? Och om så är fallet, HUR fungerar den?

Minns ni tiden då mina barn kunde vräka ur sig det ena hemskare än det andra? Kommentarer som "I hate you", "You are the worstest Joanna in the world" och "I want you to go back to Sweden" var vardagsmat för mig. Om ni hade sett mig och barnen idag hade ni nog inte trott på det där skitsnacket. Nu är det andra bullar, förstår ni. Nu är det istället kommentarer i stil med "I like you", "You are the best Joanna in the world", "You are the best one ever" och "You are always so funny" som dominerar. För en komplimangjunkie som mig själv är det en väldigt bra miljö att jobba i.

Det där med framtiden. Vad jag ska göra med mitt liv. Lyckas inte komma fram till något vettigt när det gäller det där. Vill så mycket, men samtidigt så lite. Vill va hemmafru eller jobba med barn eller med något fysiskt eller med något psykiskt eller med något nytt eller med något helt annat.

Ikväll när jag tittade på Bonde Söker Fru kom jag fram till att jag vill bli bonde. Det hade varit så härligt att bo på landet. Eller i en storstad eller vid havet eller i Tollarp eller något helt annat.

Det är knivigt att vilja så mycket som jag vill och samtidigt inte vilja någonting alls. Jag vill planera framtiden samtidigt som jag vill leva i nuet. 



Oj, så yra vi blev i skallen nu va? Jag tycker nog att vi chillar litegrann. Gillar läget. Slappnar av och är lyckliga. Ja, det låter trevligt.

Blue Elephant i Fulham. En väldigt fin thairestaurang med utsökt mat, flera bestick till varje person och en blöt varm handduk att torka händerna med efter maten. En perfekt avslutning på veckan.

         

Det här med att fånga vackra omgivningar på bild är inte min specialitet. Går det ens? Men det kändes som att vi satt i Thailand och käkade middag. Förutom att det inte va varmt och kvavt förstås.

Hur jag tar mig runt om dagarna nuförtiden? Jo, jag kör scooter.



Flickan kör sin scooter med tre hjul, pojken cyklar och jag har börjat använda pojkens scooter för att hänga med. Börjar bli grym nu. Lärde mig att hoppa med den förra helgen och idag va det dags att visa det för mina barn. Vi begav oss mot flickans karate och ganska snart berättade jag att jag kan hoppa med scootern. Jag visade upp mina skills och pojken utbrast "Wooow you actually did jump". Jag ville förstås fortsätta att imponera och hoppade en gång till. Då försvann hans entusiasm och han sa enkelt "Ok, now you're just showing off". Och ja, det va ju precis vad jag gjorde. 

När vi begav oss hem från karaten igen började jag prata med en mamma och jag kunde ju inte låta bli att skryta lite även för henne. Helt appropå ingenting alls sa jag "I'm starting to get really good on this scooter. I can jump on it now". Pojken va en bit ifrån men lyckades tydligen ändå höra vad jag sa, eftersom jag i nästa sekund hörde honom utbrista "now you're showing off again". Och ja, det va ju precis vad jag gjorde.

Varför jag skrev det här inlägget? Hehe.