Tankarna springer iväg
Känner mig djup idag. Fundersam. Kanske blir det resultatet när jag bestämmer mig för att stänga in mig på rummet en hel dag med endast mina tankar som sällskap. Tänker på människor. De som har funnits i mitt liv och de som jag ännu inte har träffat. De som jag alltid kommer att hålla hårt i och de som det kan va ganska skönt att slippa. De som inte har funnit sig själva och de som beter sig märkligt. De som är självsäkra på riktigt och de som låtsas att de är självsäkra, men egentligen är osäkra själar.
Och så tänker jag på mig. Hur mitt självförtroende kan vackla från toppen till botten och upp igen med bara några timmars mellanrum. Hur människor runt mig påverkar mig. Hur jag kan va blyg ena stunden och så förbaskat social i nästa. Hur jag kan va en ensamvarg ibland, medan jag i andra stunder kan va så sällskapssjuk att jag skulle kunna börja konversera med främlingar.
Men vad kan jag dra för slutsats av det här? Går det att komma fram till något annat än att människan är komplicerad? Eller är allt ett skådespel för att fånga spänningen i att komplicera och spekulera? Är det så att vi inte alls är så svåra att förstå sig på som vi låtsas om? Eller är det helt enkelt så att jag inte borde stänga in mig en hel dag på rummet igen?
Och så tänker jag på mig. Hur mitt självförtroende kan vackla från toppen till botten och upp igen med bara några timmars mellanrum. Hur människor runt mig påverkar mig. Hur jag kan va blyg ena stunden och så förbaskat social i nästa. Hur jag kan va en ensamvarg ibland, medan jag i andra stunder kan va så sällskapssjuk att jag skulle kunna börja konversera med främlingar.
Men vad kan jag dra för slutsats av det här? Går det att komma fram till något annat än att människan är komplicerad? Eller är allt ett skådespel för att fånga spänningen i att komplicera och spekulera? Är det så att vi inte alls är så svåra att förstå sig på som vi låtsas om? Eller är det helt enkelt så att jag inte borde stänga in mig en hel dag på rummet igen?
Kommentarer
Trackback
