Joanna Björk

Är det här med Advent ett världsfenomen eller är det bara vi i Sverige som har uppfunnit det som en extra nedräkning till julen? Vi har ingen ljusstake framme i det här huset åtminstone. Det spelar dock ingen större roll för min del. Min jul behöver inte sätta igång förrän på kvällen den 22 december. Lite julpynt och stämning innan dess skulle bara va ett plus i kanten.

Jag är en riktig julsucker. Fullkomligt älskar julen. Tomten, klapparna, pyntet och Kalle Anka såklart, men ändå mest stämningen och kärleken som kommer smygande på ett alldeles magiskt sätt. Att fylla tallriket med julmat och glaset med julmust för att sedan sitta tillsammans med nära och kära och njuta. Lite röda kläder för julen och för kärleken på samma gång. Tända ljus och skratt och gemenskap.

Det är inte klokt hur det senaste året har rusat iväg. Har det gått ett år eller har jag drömt alltihop? Det har hänt så mycket, men samtidigt så lite. När jag va hemma i Sverige i slutet av sommaren va det som om jag aldrig hade åkt därifrån. Men så märkligt då att jag har ett helt annat liv här i England med helt andra människor runt mig. Att det har hänt så mycket, men att jag ändå minns förra julen som om det va igår. Hur jag satt med min familj och åt julbord. Det va en konstig stämning vid bordet. Den där fina julstämningen som infinner sig varje år blandades upp med förväntan och sorg. Förväntan över vad som väntade. Jag skulle flytta till London och Jimmy till Nya Zeeland. Sorg av samma skäl. Att vi skulle flytta. Att vi skulle lämna vår trygghet och kärlek. Hur vi redan då började fundera över nästa jul. Att vi nästa jul skulle sitta där igen, allihop. Samlade som om ingenting hade hänt. Återförenade efter ett år på olika platser i världen.  

Och nu är vi snart där. Vid nästa jul...