Joanna Björk

Idag har vi varit och åkt skridskor på en yttepytteliten inomhusisrink, jag och ungarna. Packade med oss lunch och varm chokladmjölk. Mysigt och roligt. Great success och många bra bilder. Om ni får se dem? Nä, ni får en halvtaskig bild på mig som min flicka står bakom.

Kan inte bidra med någon riktig julstämning. Kan inte klä granen, äta julbord, lacka paket eller klä ut Alfons till en ren. Inte än. Men lite bilder från förra årets julstämning kan jag bjuda på. Låt oss börja med mormors julbord.
 

Nu går vi in i julveckan, hörreni. Som vi har längtat efter den. Den skulle kunna bli alldeles, alldeles underbar. Den skulle också kunna bli en stor pannkaka. Inga fler snöstormar eller något annat som kan ställa till besvär. Inga stängda flygplatser eller inställda flygplan. Tack.

Vi behöver lite julstämning här inne. Kör en av mina favoritlåtar alla kategorier. Tur att det är en jullåt.

Vaknade precis av min väckarklocka. Från och med nu ska jag börja mina dagar med en tidig springtur i den friska morgonluften... NOT. Testar bara på det här nya med tidsinställda blogginlägg. Ligger fortfarande och sover tungt.

När jag vaknar om några timmar kommer jag att gå raka vägen till min chokladkalender, öppna lucka 19, äta chokladen samtidigt som jag öppnar mina gardiner och sen krypa ner under täcket igen. Någon springtur blir det inte. Kanske en dusch lite senare under dagen, men nej, ingen springtur.

Om min flicka hade fått bestämma hade vi alltid lekt mamma, pappa, barn. Och det skulle ju ha varit ooootroligt tråkigt. Så där gäller det för mig att va kreativ, förstår ni. Hitta på saker som kan va till min fördel och lägga fram det på ett väldigt entusiastiskt sätt. Hon måste ju fastna för idén. För några veckor sen föreslog jag att hon kunde va frisör. Jag plockade fram min hårborste, några hårnålar och två toffsar. Älskar att bli pillad i håret. Så hon fick borsta och fixa med mitt hår och jag fick sitta ner och slappna av. Win-win. För att festa till det ordentligt plockade vi dessutom fram min kamera. Hon fick fotografera och jag fick posera framför kameran. Återigen blev det alltså win-win.

     

Under det året som jag har bott här i London har jag vid några tillfällen råkat ut för kindpussar. Ni vet den där lite finare varianten av att kramas. Har aldrig varit kramig av mig, men att kindpussas känns flera snäpp värre. Nästan overkligt. Ja, varje gång är det som en utomkroppslig upplevelse. Det med att aldrig riktigt veta om jag bara ska kramas eller om jag ska pussas också. Och om det visar sig att det är dags för att kindpussa, är det då en, två eller flera som gäller? Det är ju en ständig oro, det där.

Tur då att jag efter ikväll inte behöver oroa mig mer. Det värsta när det gäller kindpussande hände nämligen mig när jag anlände till familjen som jag skulle barnvakta hos. Mamman, som jag nyligen har lärt känna, släppte in mig och vi utbytte några artiga fraser innan hon bjöd in till en kram. Eller va det kanske en kindpuss hon va ute efter? Jag tänkte att jo, nog är det dags att kindpussas. Har sedan tidigare noterat att de vanligtvis pussas två gånger här. En på varje kind. Så jag pussade, drog mig bakåt och tvekade. Samtidigt som jag tvekade böjde hon fram sitt huvud som för att ge mig den andra pussen. Hon märkte dock att jag tvekade och backade undan igen samtidigt som jag slutade tveka och böjde mig framåt. Awkward. Det slutade med att jag sa ja, ska det va en eller två samtidigt som jag hastigt kramade henne en gång till. Eller kindpussades. Vet faktiskt inte riktigt vilket. Allt blev suddigt och jobbigt där i några sekunder.

Den här helgen är sorg och glädje i en enda röra. Den är mest glädje, det är den, men samtidigt är det den allra sista helgen som jag och Malin kommer att bo i London samtidigt. Hon åker nämligen tillbaka till Göteborg på fredag. Det går inte riktigt att ta till sig, det där. Vi kom hit samma vecka i slutet av januari och har sen dess varit de bästa vänner. Vi har gjort nästan allt tillsammans. Det finns inte många minnen från mitt år här i London där hon inte finns med på ett hörn. Därför är det en märklig känsla som infinner sig när jag tänker på att hon inte kommer att vara här längre när jag kommer tillbaka efter jul.

    

Jag är inte rädd att jag ska bli ensam här. Inte alls. Har ingenting emot ensamhet, samtidigt som jag vet att här kommer att finnas fina människor att hitta på roliga saker tillsammans med. Det är bara det dystra i att ens bästa vän ska flytta långt iväg som tynger mig en aning.

    

Vilken otrolig tur vi hade, som fann varandra direkt. Så mycket enklare det blev att anpassa sig till sitt nya liv här med en vän vid sin sida. En person som gick igenom precis samma sak som jag gjorde vid precis samma tidpunkt.

    

Vi har inte ens känt varandra i ett år och ändå känns det som att vi har varit vänner hela livet. Det är märkligt hur snabbt riktig vänskap kan utvecklas. Men vad nostalgiskt och känslosamt det här blev. Egentligen ville jag bara få fram att min tid i London inte hade varit densamma utan den där göteborskan.

Jag käkade sniglar för första gången i mitt liv när jag besökte Paris för några månader sen. Om jag va exalterad över det?




Som ett barn på julafton. Inte nog med att det va nytt och spännande, det va gott dessutom. Slemmigt, men mättande.