Joanna Björk

Under det året som jag har bott här i London har jag vid några tillfällen råkat ut för kindpussar. Ni vet den där lite finare varianten av att kramas. Har aldrig varit kramig av mig, men att kindpussas känns flera snäpp värre. Nästan overkligt. Ja, varje gång är det som en utomkroppslig upplevelse. Det med att aldrig riktigt veta om jag bara ska kramas eller om jag ska pussas också. Och om det visar sig att det är dags för att kindpussa, är det då en, två eller flera som gäller? Det är ju en ständig oro, det där.

Tur då att jag efter ikväll inte behöver oroa mig mer. Det värsta när det gäller kindpussande hände nämligen mig när jag anlände till familjen som jag skulle barnvakta hos. Mamman, som jag nyligen har lärt känna, släppte in mig och vi utbytte några artiga fraser innan hon bjöd in till en kram. Eller va det kanske en kindpuss hon va ute efter? Jag tänkte att jo, nog är det dags att kindpussas. Har sedan tidigare noterat att de vanligtvis pussas två gånger här. En på varje kind. Så jag pussade, drog mig bakåt och tvekade. Samtidigt som jag tvekade böjde hon fram sitt huvud som för att ge mig den andra pussen. Hon märkte dock att jag tvekade och backade undan igen samtidigt som jag slutade tveka och böjde mig framåt. Awkward. Det slutade med att jag sa ja, ska det va en eller två samtidigt som jag hastigt kramade henne en gång till. Eller kindpussades. Vet faktiskt inte riktigt vilket. Allt blev suddigt och jobbigt där i några sekunder.