Det är dags
Ha en fin helg!
Det går bra nu
Det känns lite som att jag dansar fram idag. Visserligen har jag stressfinnar och lite lätt migrän, men jag är glad ändå. Har precis städat klart mitt badrum och planerar det sista inför helgen med mamma på Msn. Herregud hörreni, imorgon kommer de! Mamma och pappa. Vilken lycka va? Ja, vilken otrolig lycka.
Men, kära vänner, det är inte bara deras besök som gör mig sprallig. Såg nämligen ett mail från Linda för ett par timmar sen där hon berättade att biljetter va bokade. Att hon och Sanna kommer på besök den 28 maj. Vilken nyhet, va? Ja, jag bara sitter här och fnissar för mig själv. Livet är allt bra härligt just nu.
Söndag är det nya lördag
Innan vi stack ut igårkväll så tänkte jag att efter ikväll får det va nog med Walkabout på ett tag. För det är egentligen inte speciellt fräscht, det där stället. Många äckliga typer och ännu fler som har druckit alldeles för mycket. Mina värdförälrar blir förskräckta över att jag bestämmer mig för att dra dit varje söndag och jag fnissar lite och skyller på att det är mina kompisar som tvingar med mig.
Men så kom jag dit igår igen och hade som vanligt grymt kul. Kanske är det för att jag har med mig så roligt sällskap varje gång, men det känns ändå som att själva stället måste påverka stämningen lite. För stämningen är nämligen alltid på topp när vi är på Walkabout. Och pricken över i är att jag ändå är i säng klockan tolv och därmed är hyffsat utvilad när jag vaknar upp till den nya veckans första arbetsdag.
Så fungerar min hjärna
Under den senaste tiden har min hals kliat ovanligt mycket. Eller ja, skinnet under hakan. Dubbelhakan, liksom. Under den senaste tiden har jag dessutom gått upp i vikt. Och då har jag lagt ihop ett plus ett och kommit fram till att det kliar under hakan för att det bildas nytt fett där.
Vad säger ni om den teorin, va? Är den inte dum? Men ändå, varje gång jag kliar, tänker jag att nu läggs där till lite nytt fett i min dubbelhaka.
Nu ska jag snart bege mig till Wetherspoon igen. Det är den där grymma hamburgaren med pommes och öl för 50 kr som lockar. Sen drar vi ju en runda till Walkabout såklart. Söndagsrutin.
En kändis och en hel del bearnaisesås
Jag har sett min första kändis sen jag kom till London. Jodå, när jag stod vid tågrälsen och väntade på att bommarna skulle åka upp så tittade jag mig omkring och så PANG såg jag honom. Först tänkte jag "hm dig känner jag igen. Har jag kanske varit barnvakt hos dig?" och så bockade jag snabbt av listan av pappor som jag har träffat. "Nej, inte det. Då måste du va känd", konstaterade jag då och blev liksom så där löjligt glad. Vi gick åt samma håll, fast på olika sidor av gatan. Jag såg till att hålla samma takt som honom och kikade då och då över axeln lite i smyg. Men så svängde han av och gick in i ett hus.
När jag mötte Malin så berättade jag snabbt om min upplevelse och hon föreslog genast att det kanske va den där sångaren i Europe. Tydligen ska han bo här i Barnes. Och då slog det mig som en blixt. "Ja, han va det nog!" Vi vandrade vidare mot Sofia där vi googlade honom och jodå, det stämde bra det där.
Joey Tempest, alltså. Jodåsåatt. Nu låtsas vi som att det är riktigt coolt det här. Vi struntar i att han är svensk och inte riktigt lika känd som Robert Pattinson, som också har bott i trakterna.
Hemma hos Sofia lagade vi mat. Kött, klyftpotatis, bearnaisesås, ketchup och sallad. Det va så gott så gott. Lite smak av Sverige så där. Sofia och Malin åt knappt en köttbit var medan jag åt nästan tre. Och sen klämde jag ner en hel del chips också. Ska det va så ska det va rejält tycker jag.
Där har ni det. De två anledningarna till att jag har några väldigt bra timmar bakom mig. Joey Tempest och god mat. Tråkigt bara att jag inte kunde fortsätta festa med tjejerna. Istället sitter jag hemma och är barnvakt medan mina värdförälrar är ute och firar valresultatet. Fast det är ganska skönt med en hemmakväll, det är det.
8th of May 2010
Ni trodde kanske att jag hittar i London vid det här laget?
Så här ligger det till förstår ni. Jag, Sofia och Malin åkte till Elephant and Castle igårkväll. Det va liksom där det hände. Både förfesten och utgången. När det va dags för utgången va jag dock inte längre på partyhumör. Va trött, hade lite huvudvärk och kände att jag bara skulle dra ner stämningen och tjata om att åka hem. Så istället för att förstöra för de andra bestämde jag mig för att ta mig hem själv. Big mistake. Sofia pekade mig i rätt riktning och jag vandrade mot bussen.
Yrade runt lite innan jag hittade rätt hållplats, men jag lyckades och efter en stunds väntan satt jag på bussen. Nästa steg va att hoppa av vid Hyde Park Corner för att byta buss, men jag insåg ganska kvickt att det skulle bli lättare sagt än gjort. Den där skylten i bussen som säger vad nästa hållplats heter va nämligen isönder. Stort problem, då jag är väldigt dålig på att känna igen mig. Ett annat stort problem med mig är att jag alltid vill lösa allting själv. Inte fråga, det är fusk. Tillslut svalde jag dock min stolthet och gick fram och frågade busschauffören om vi hade passerat Hyde Park Corner. Hans uttryck när han sa att vi hade det fick mig att inse att det troligtvis va ganska längesen vi passerade just den hållplatsen.
Är ni med fortfarande? Uppenbarligen är jag dålig på att korta ner den här historien. Men i alla fall. Jag hoppade av och började gå bakåt. Det va här som jag började oroa mig för om jag skulle lyckas ta mig hem. Men är det något jag kan så är det att promenera, så jag gick och gick och gick. Följde busshållplatserna och insåg plötsligt att jag gick vid Hyde Park. Skönt, men ändå inte jättetröstande, med tanke på att den parken är väldigt stor. Efter ytterliggare lite tid trodde jag att jag började känna igen mig. Då hade jag gått i en timme. Men jo, jag kände absolut igen mig. Lättnad. Jag va väldigt säker på att jag snart skulle krocka med busshållplatsen vid namn Hyde Park Corner. Men va? Där är ju The Ritz, insåg jag plötsligt. Inte det jag trodde att jag va påväg mot, men det va en positiv överraskning. Där har jag nämligen hoppat på min nattbuss några gånger och jag visste plötsligt exakt var jag skulle gå. Väntade på bussen en kort stund och åkte sedan hela vägen hem.
Därför, kära vänner, njöt jag extra mycket av att vakna upp i min egen säng imorse.
Jag känner mig hel igen
Så, då tar jag helg.
Firar med att radera, redigera och lägga till nummer på min telefon. Ja, jag har fått ett nytt sim-kort igen. Vilken lycka! Det är inte klokt vilket beroende mobiltelefonen har skapat. De senaste dagarna har jag burit med mig min arbetstelefon överallt och tittat om jag har fått sms med jämna mellanrum, trots att det bara är mina värdföräldrar som har numret. Lite tragiskt på nåt vis.
Jag har ingen koll på politik, men ändå...
Slut på arbetsdagen och dags för en uppdatering. Ni är såklart nyfikna och oroliga. Har min dag fortsatt i en negativ spiral eller mår jag kanske lite bättre nu? Är jag kanske lite gladare?
Klart att jag är. Alla bekymmer är som bortblåsta. Ok, jag mår väl fortfarande lite halvkasst, men min kära pappa påstår ju att sjukdom är en attitydfråga, så då bestämmer jag mig helt enkelt för att må bättre nu. Får se hur det funkar. Och så har jag ju haft en himla tur med familjer. Inte nog med att jag har världens bästa i Sverige och Nya Zeeland. Jag har dessutom en otroligt bra värdfamilj här i London. De har trixat så att jag kan va ledig nästa fredag, så jag är glad och nöjd med det mesta just nu.
Några andra småproblem med borttappade kläder har även de löst sig idag så jag och min värdmamma konstaterade att det enda som måste lösas nu är valet imorgon. Min värdpappa är nämligen med i ett lokalt val som avgörs då. Han har ordnat så att jag kan rösta, så det första politiska valet som jag deltar i kommer äga rum här i England. Fräsigt. Vote conservative!
Ett efterlängtat besök
Tårarna trycker på
Vaknade och kände mig lite sjuk. Bara det liksom. Gick ner till frukosten och då sa min värdmamma att vi har ett litet problem nästa vecka. Hon måste jobba på fredagen, vilket skulle innebära att jag är ledig på onsdagen istället. Inga problem så långt. MEN mina föräldrar kommer ju på just den fredagen. Mamma och pappa. Och jag har laddat för att hämta dem på Heathrow kl. 9.00 hur länge som helst nu. Det skulle ju bli ett så fint möte med kramar och pussar och tårar.
Kanske löser det sig. Kanske behöver jag inte jobba. Min värdmamma skulle kolla upp möjligheterna, eftersom hon inte vill sätta mig i arbete när mina föräldrar är här. Men just nu känns det hopplöst.
En extra lång helg
Mobilproblemet är fixat så gott det går. Ringde och pratade hackig engelska med en person som spärrade både mitt sim-kort och min mobil. Han ska även skicka ett nytt sim-kort till mig med samma nummer, så om en vecka är allt förhoppningsvis i sin ordning igen. Ja, förutom att mina kontakter är borta och att jag inte vet hur jag ska ställa väckarklocka, men det löser sig. Och alldeles gratis va det också.
Annars då? Jo, jag är nöjd med livet och med helgen. Det har ju varit helgdag idag också. Bank Holiday heter det visst. Så jag har varit ledig hela dagen. Har slappat, tittat på High School Musical 3 hos Malin samt krängt en massa onyttigheter.
Och dagen igår va så bra så bra. Tittade på bio med Malin (Dear John) innan vi begav oss mot Weatherspoon för att möta upp våra andra kära vänner. Efter några öl promenerade vi, som varje söndag, vidare mot Walkabout. När det stängde kl 11pm tog vi bussen mot Acton och ett annat uteställe. 
Dåligt med bilder från kvällen, men det är ju lätt att glömma bort att använda kameran när man har roligt. En liten gruppbild fick vi dock till, som ni ser. En och annan saknas, men större delen av gänget är med. Vilken pepparkaka jag ser ut som där i mitten, va? Hehe.
NEEEEEJ
Jag täcker dubbelhakan med handen
Vilken tur då att det är precis där jag befinner mig. Är så trött så trött så trött. Det är sån jag är numera. Somnar tidigt och vaknar tidigt.
Har ni märkt, förresten, att jag har kommit på att jag kan använda datorns kamera? Det är det nya nu.
God fredag
Nej, hörreni, nu beger jag mig till Malin för lunch. Min helg har ju redan dragit igång, som ni vet vid det här laget. Gillar att gnugga in det ordentligt bara. 
Ha en bra fredag, mina vänner.
Men varför syns det inte?!
Ser ni så frustrerad jag är? Slänger med handen och vädjar efter tips. Hur ska jag göra för att få perfekt kropp på två dagar? HUR?
JAA JAA JAA
Sofia, Emma, Pamela, Jessica, Liz, Ebba och Malin.
Där åt vi kvällsmat i form av goda och billiga hamburgare och pommes samt drack öl. Efter några extremt trevliga timmar promenerade vi vidare till Walkabout, där vi dansade loss med några australiensare. Om vi hade kul? Jo, men jag låter nog bilderna tala för sig själva.
London Marathon
London Marathon stod på schemat. Kan det va världens största maraton, det där? Mina värdförälrar sa åtminstone det. Så vi begav oss mot Buckingham Palace runt lunchtid, där löparna går i mål.
Sofia, Emma, Pamela och Malin ställde snällt upp på kort när vi va på plats.
Och jag va glad. Det va så härlig stämning där. Hög musik och massor med folk.
Buckingham Palace, storbilds-tv och målgången.
Efter en stund bestämde vi oss för att det va dags att käka, så vi begav oss vidare till nudlar med kyckling och grönsaker samt en Coca för min del.
Och återigen blev de tvungna att le fint.
Sen promenerade vi en stund i affärerna på Regent- och Oxford Street innan vi satte oss på ett Starbucks där jag drack en Chocolate Cream with cream. Mycket smarrig. Efter ännu lite vandring i affärerna och nästan en cykelkrock bar det av hemåt en snabb runda innan kvällen drog igång. Men kvällen får ni vänta lite på. Jodå, den som väntar på något gott...
Jag kan använda en sax
De här byxorna har jag gjort om till shorts. Mina älskade chinos.
Men de hade fått rosa prickar på benet som inte gick att få bort. Och några rosa prickar ville jag minsann inte gå runt med.
Så då blev resultat såhär. Ser ni att ljuset är annorlunda? Ljusare och bättre liksom? Så är det ofta med före- och efterbilder. Efterbilderna har bättre ljussättning. Men nej, jag gjorde inte det för meningen.
Och här har ni en nöjd Joanna. Ser ni det gröna trådiga armbandet? Det flätade jag ihop av resterna från mina chinos. Som jag kan, som jag kan.
HEJ
Här har ni vårt läger för dagen. Det ser inte så tokigt ut va?
Alex, Sofia och Malin ställer upp på kort. Eller ställer upp och ställer upp. Malin ropade faktiskt till mig att jag skulle ta kort.
Och här är det andra laget.
Har ni fattat att det känns som sommar i London? Det är så himla skönt och det gör mig så glad. Men imorgon ska det bli lite regn, så kanske är det fina vädret över på ett tag nu. Tror nog att jag kommer att fortsätta va glad ändå. För livet är allt bra härligt just nu.
