Ni trodde kanske att jag hittar i London vid det här laget?
Herregud. Jag befinner mig på mitt lilla rum i Barnes. Vilken fin känsla det är. Ja, eftersom det kändes väldigt hopplöst att hitta hem under en mycket lång timme inatt.
Så här ligger det till förstår ni. Jag, Sofia och Malin åkte till Elephant and Castle igårkväll. Det va liksom där det hände. Både förfesten och utgången. När det va dags för utgången va jag dock inte längre på partyhumör. Va trött, hade lite huvudvärk och kände att jag bara skulle dra ner stämningen och tjata om att åka hem. Så istället för att förstöra för de andra bestämde jag mig för att ta mig hem själv. Big mistake. Sofia pekade mig i rätt riktning och jag vandrade mot bussen.
Yrade runt lite innan jag hittade rätt hållplats, men jag lyckades och efter en stunds väntan satt jag på bussen. Nästa steg va att hoppa av vid Hyde Park Corner för att byta buss, men jag insåg ganska kvickt att det skulle bli lättare sagt än gjort. Den där skylten i bussen som säger vad nästa hållplats heter va nämligen isönder. Stort problem, då jag är väldigt dålig på att känna igen mig. Ett annat stort problem med mig är att jag alltid vill lösa allting själv. Inte fråga, det är fusk. Tillslut svalde jag dock min stolthet och gick fram och frågade busschauffören om vi hade passerat Hyde Park Corner. Hans uttryck när han sa att vi hade det fick mig att inse att det troligtvis va ganska längesen vi passerade just den hållplatsen.
Är ni med fortfarande? Uppenbarligen är jag dålig på att korta ner den här historien. Men i alla fall. Jag hoppade av och började gå bakåt. Det va här som jag började oroa mig för om jag skulle lyckas ta mig hem. Men är det något jag kan så är det att promenera, så jag gick och gick och gick. Följde busshållplatserna och insåg plötsligt att jag gick vid Hyde Park. Skönt, men ändå inte jättetröstande, med tanke på att den parken är väldigt stor. Efter ytterliggare lite tid trodde jag att jag började känna igen mig. Då hade jag gått i en timme. Men jo, jag kände absolut igen mig. Lättnad. Jag va väldigt säker på att jag snart skulle krocka med busshållplatsen vid namn Hyde Park Corner. Men va? Där är ju The Ritz, insåg jag plötsligt. Inte det jag trodde att jag va påväg mot, men det va en positiv överraskning. Där har jag nämligen hoppat på min nattbuss några gånger och jag visste plötsligt exakt var jag skulle gå. Väntade på bussen en kort stund och åkte sedan hela vägen hem.
Därför, kära vänner, njöt jag extra mycket av att vakna upp i min egen säng imorse.
Så här ligger det till förstår ni. Jag, Sofia och Malin åkte till Elephant and Castle igårkväll. Det va liksom där det hände. Både förfesten och utgången. När det va dags för utgången va jag dock inte längre på partyhumör. Va trött, hade lite huvudvärk och kände att jag bara skulle dra ner stämningen och tjata om att åka hem. Så istället för att förstöra för de andra bestämde jag mig för att ta mig hem själv. Big mistake. Sofia pekade mig i rätt riktning och jag vandrade mot bussen.
Yrade runt lite innan jag hittade rätt hållplats, men jag lyckades och efter en stunds väntan satt jag på bussen. Nästa steg va att hoppa av vid Hyde Park Corner för att byta buss, men jag insåg ganska kvickt att det skulle bli lättare sagt än gjort. Den där skylten i bussen som säger vad nästa hållplats heter va nämligen isönder. Stort problem, då jag är väldigt dålig på att känna igen mig. Ett annat stort problem med mig är att jag alltid vill lösa allting själv. Inte fråga, det är fusk. Tillslut svalde jag dock min stolthet och gick fram och frågade busschauffören om vi hade passerat Hyde Park Corner. Hans uttryck när han sa att vi hade det fick mig att inse att det troligtvis va ganska längesen vi passerade just den hållplatsen.
Är ni med fortfarande? Uppenbarligen är jag dålig på att korta ner den här historien. Men i alla fall. Jag hoppade av och började gå bakåt. Det va här som jag började oroa mig för om jag skulle lyckas ta mig hem. Men är det något jag kan så är det att promenera, så jag gick och gick och gick. Följde busshållplatserna och insåg plötsligt att jag gick vid Hyde Park. Skönt, men ändå inte jättetröstande, med tanke på att den parken är väldigt stor. Efter ytterliggare lite tid trodde jag att jag började känna igen mig. Då hade jag gått i en timme. Men jo, jag kände absolut igen mig. Lättnad. Jag va väldigt säker på att jag snart skulle krocka med busshållplatsen vid namn Hyde Park Corner. Men va? Där är ju The Ritz, insåg jag plötsligt. Inte det jag trodde att jag va påväg mot, men det va en positiv överraskning. Där har jag nämligen hoppat på min nattbuss några gånger och jag visste plötsligt exakt var jag skulle gå. Väntade på bussen en kort stund och åkte sedan hela vägen hem.
Därför, kära vänner, njöt jag extra mycket av att vakna upp i min egen säng imorse.
Kommentarer
Trackback
