Joanna Björk

Det var otroligt hjärtskärande att skiljas från min riktiga familj när jag skulle flytta till London. Att säga hejdå till Jimmy innan han åkte iväg på sitt äventyr för att sedan säga hejdå till mamma och pappa några dagar senare när turen hade kommit till mig. Jag grät mig igenom den sista natten i Sverige. Sov nere på soffan för att vara så nära pappa och mamma som möjligt. Satt med tårar rinnande nerför kinderna i bilen påväg till flygplatsen. Försökte att inte bryta ihop totalt när vi skulle skiljas åt. Det var förkrossande.

Avskedet som jag ska ta om ett par dagar är inte lika svårt. Jag lämnar inte människor som jag älskar, men två barn som jag har tagit hand om länge. Som jag har uppfostrat, skällt på, skrattat med, pratat med... Två barn som ser mig som en del av sin familj. Som inte riktigt förstår varför jag lämnar dem.  Barn som jag bråkar med och skäller på nästan varje dag. Som kan vara otroligt jobbiga och få mig att svära långa ramsor på svenska. Barn som jag pussar och kramar varje dag. Som jag håller hand med och äter kvällsmat tillsammans med. Som säger "Tack för maten. Snälla kan jag lämna bordet?" med engelsk brytning varje gång de har ätit klart. Barn som jag känner så otroligt bra. Som jag kommer att sakna. Två barn som jag kanske aldrig kommer att se igen, men som jag alltid kommer att minnas.

Nej, det handlar inte om samma smärta som att säga hejdå till min riktiga familj, men nog gör det ont. Jätteont.