Joanna Björk

Ibland blir jag så trött på mig själv. På hur jag gräver ner mig i problem som egentligen bara är yttepyttesmå problem. På hur jag får ångest utan att ha något speciellt att ha ångest över. På hur enkelt det är för mig att få dåligt samvete. Mitt dåliga samvete har alltid förföljt mig som en demon genom livet. Som en tvångstanke. Är så rädd för att såra människor. Vill inte att någon ska må dåligt över något som jag har sagt eller inte sagt. 

Kanske är det för att jag ofta talar innan jag tänker som jag också går och oroar mig i efterhand. Tänk om jag sa något dumt utan att jag tänkte på det? Kan det jag sa ha tolkats på ett negativt sätt? Och så hittar jag en liten möjlighet att det jag sa faktiskt hade kunnat va jättetaskigt om personen jag sa det till vrider och vänder på det ordentligt. 

Det är så intressant med människor som funderar innan de låter orden lämna sin mun. Så mycket klokare de framställer sig. Och kanske att de också verkar snällare. Eller så framstår de som falska eftersom de tar sig tid att tänka ut ett bra svar. För då behöver ju inte svaret va ärligt. Det måste va enklare att tänka sig att mina spontana och ogenomtänkta svar är ärliga. Men det är ju också där som problemet med mina sårande kommentarer kommer in. Tänk om människor tolkar det jag säger som en förolämpning och ovanpå det dessutom är säkra på att jag faktiskt menade det helhjärtat.