No, it is NOT my little one
Heldagen är över och den passerade faktiskt kvickt och lätt. Jag och flickan började med lite lek i hemmet och i lekparken innan vi tog buss och tunnelbana till mammans jobb för att äta lunch med henne. Sen for vi hem och hämtade pojken från skolan, gick raka vägen till en playdate och sen hem för kvällsmat. Slut.
När jag och flickan åkte tunnelbana så tog plötsligt en hyffsat snygg kille kontakt med mig. Jojo, det låter spännande va? Han pekade på flickan och frågade Is it your little one? Det här har jag varit med om tidigare och det resulterar alltid i samma panik. Jag nästan skriker NO innan jag hinner tänka. När jag har lugnat ner mig efter den första chocken så fortsätter jag stammande med I'm just... ehh, the one who takes care of her... ehh, when her parents are at work, hehe. Och så blir jag lite röd i huvudet och tittar bort.
Och så börjar såklart mitt huvud att snurra. Tror de verkligen att JAG är en mamma? Ser jag ut att va i mammaåldern? Det kan de väl ändå inte tycka? Eller kan de det? Nej. Jo. Kanske. Oj, nu ska vi gå av tåget. Men kan han flytta sig så att vi kommer förbi. Nu har vi bråttom. Hoppas hon käkar sin kvällsmat idag...
