Tomhet. Saknad. Ensamhet.
Istället ligger jag i en säng i London. I ett främmande hus med en främmande familj. Vad hände där liksom? Är detta verkligen en så stor upplevelse att det är värt att va ifrån de jag älskar? Det är ju de som gör mig lycklig. De som jag vill uppleva saker med.
Men imorgon är en ny dag. Kanske känner jag mig glad igen då.
Joanna, sudda, sudda, sudda bort dessa negativa tankar. Du blir ledsen och jag blir ledsen av att läsa. Man hamnar såklart i lite "längta hem" stadier ibland, men detta fixar du. Din mammas mat står varm på bordet när du kommer hem sen ju...stor kram.
Joanna, det är tillåtet att känna så. Hör till au pair livet. När det börjar gå mot kvällen och ensamheten och otryggheten tar över går tankarna till de man älskar och som gör livet så underbart. Man har ju ingen kontroll så långt ifrån dem.
Men tiden går så himla fort, ta vara på den. Se guldklimparna i vardagen. Snart är du hemma igen och då kommer det att vara ett minne blott. Tollarp kommer va detsamma när du kommer hem igen, men du kommer att ha utvecklats enormt! Jag tror på dig.
Love, Piff.
det kommer att bli en stor upplevelse! tänkte att vi kanske kan hitta på något på fredag dag om du vill? camden, london eye, london.... whatever :D
idag är en bra dag, och imorgon med, och resten av veckan! <3
Kollade på flyg, jag kan vara hos dig ganska omgående.. hehe ;)
Tänker på dig - du är grym!
Hey, klart det är värt det! De där hemma finns ju kvar, det här är en chans man får en gång (Y)
Men att längta hem är ju inget tokigt, men tänk vad avundsjuka alla där hemma är ;D
