Joanna Björk

Det där med första reaktioner. Den kommentaren som släpps automatiskt när någon berättar något nytt. 

Tänk er när jag berättade för folk att jag var sugen på att jobba som au pair i London. Vad fick jag då för respons, tror ni? Kanske ett "Vad roligt! Du kommer att utvecklas så mycket"? Eller kanske ett "Jag vill också till London"?Tror ni att folk reagerade så? Automatiskt?

Jo, ni har inte helt fel. Det finns de som reagerade ungefär så. Men det har även varit oroväckande många som har sagt "London? Du vet väl att engelsmän är fula?".

Och det här har fått mig att fundera lite. Hur tänker egentligen personer när de slänger iväg den kommentaren till mig? Tror de att de ska få se hur mina ögon går från förväntansfulla till skräckslagna inom loppet av en sekund? Att jag genast kommer att ångra alla mina tankar om att åka till England? Att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna åka till ett ställe med en massa fulingar?

Nog för att jag kan vara ytlig på många sätt, men det där är väl ändå till att ta i lite. Jag åker inte till London för att samla på mig en massa snygga kompisar eller en läcker pojkvän. Nej, jag åker för att fylla mitt bagage med erfarenheter. Förhoppningsvis kommer jag även att få nya vänner, men jag kan absolut leva med att de inte blir lika snygga som de jag har här hemma. Jag har ju faktiskt haft en otrolig tur när det gäller snygga vänner.
 
Så ni behöver inte oroa er. Jag kommer nog överleva bland alla fula människor. Speciellt om de ser det minsta ut som Robert Pattinson. För ni vet väl att han är från London, England? Eller David Beckam. Det gör inget om de fula människorna från England liknar honom heller. 



Okej, okej. Jag förstår att risken är större att jag stöter på personer som liknar Paul Scholes. Det inser jag faktiskt.